Finaste Ella. Det gör så ont i mig. Önskar mer än allt att du fanns kvar här hos oss. En del av mig tror nog att du gör det. Om inte annat så hoppas jag det. Att du ser och hör och känner all kärlek som du har lämnat bakom dig. Lilla solstråle. Du var så nära. Nära mina bästa vänner. Nära min omgivning. Så omtyckt och älskad av så många. Det är inte såhär livet borde sluta. Livet borde sluta när man har levt jättelänge och är typ hundra år. Inte före. Egentligen tycker jag att man borde leva för alltid, men av nån anledning är vi inte skapta så. Det är så orättvist. Kan inte säga det för mycket. För det är just vad det är. Orättvist. Och fruktansvärt brutalt och hemskt och åt helvete att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag kan verkligen inte förstå att du inte finns längre. Jag kommer nog som sagt aldrig förstå. För det är så fel som det kan bli.

Men jag hoppas, av hela mitt hjärta, att du har det bra nu. Var du än är. Vi saknar dig. Och kommer alltid göra.