Det här får vi aldrig tillbaka. Det här är dansen före döden. Thomas Stenström räddar mig alltid nuförtiden. Måste se honom i sommar någonstans. Men först ska jag ta studenten. Känsloladdad med så mycket olika känslor att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Gör både och. Är väl bäst så. Men försöker ändå vara den där positiva tjejen som jag är. Vill skriva av mig och tänker att det skulle bli en roman ungefär. Har ju dock annat jag måste prioritera. Behöver motivation till annat än innebandy. Vill ju göra något bra av det här. Men hur gör man när man inte vet? Magkänslan får mig bara att vara för nyfiken och ivrig. Landar nu. Så löser det sig. Jag löser det.

Har så vackra vänner. Underbara. Många som är alldeles för långt ifrån mig just nu. Men jag har dom. Fotade Mikaela häromdan och hon påbörjar sin tre månaders vistelse i Asien på torsdag. Och på lördag fyller jag nitton år. Så jag tycker faktiskt att livet är ganska fint trots att jag somnar ensam om kvällarna numera. Tack för allt, bästa du. Längtar tills det är min tur att upptäcka. Snart. Snart är det jag och världen. Och mina vackra vänner.