Ibland önskar jag att jag hade gjort annorlunda. Trots att det är så många år sen nu.
Jag hade ju den där perfekta vägen framför mig. Det perfekta leendet. Min dröm i skepnad av en människa. Om jag ändå bara hade vågat fånga det där magiska ögonblicket innan jag plågsamt hann se det försvinna, så hade jag sluppit lida.
Jag trodde att det skulle komma fler chanser. Och det gjorde det. Men då var det redan försent. Vad fick mig att tveka från början? Jag förstår inte. Jag hade ju kunnat ändra mitt liv för alltid istället för att visa en sån patetisk höjd av feghet.

Fan. Fan, fan, fan.

Vad som än händer i framtiden så vet jag att en sak är säker..
Jag kommer aldrig glömma våra 112 hjärtan. Du förtrollade mig.

Jag hatar att det är så lätt att vara efterklok. Men nånstans så tror jag ändå att det är nån mening med allt. Det är bara att svälja förtreten och gilla läget.

xoxo